Jag har funderat på detta ett bra tag... jag kommer inte in på min andra blogg och har nu bestämt mig för att ta tag i bloggandet igen.

Jag är 35 år gammal, jag har 2 underbara barn och en lika underbar make! Mitt liv skulle vara perfekt,vilket jag nu också tycker det är med nytt jobb och allt...

MEN! Ett stort MEN finns i mitt liv och jag har börjat acceptera faktum nu, 1½ år efter att min pappa blev sjuk och inte längre kunde ta hand om sig själv!

 Bara 67 år gammal drabbades pappa av en demens, till följd av sitt långvariga alkoholmissbruk! Han får skylla sig själv, kan man nog tycka och det kanske ni gör ni som läser?!? Själv har jag känt så många gånger vilket är berättigat kan jag tycka.. MEN och här kommer ett MEN till. Han har BARA mig som tar han om saker förutom sin gode man.

Jag var 33 år gammal när pappa i Juni 2009 blev funnen på golvet, medvetslös och nästan död. Jag var 33 år gammal när jag blev förälder till min förälder. När man är så ung (!!!) som jag i detta fallet var så är det ett slit att få ihop sin egen vardag med barn och familj, jobb, fritidsintressen och annat PLUS att kunna ta hand om sin förälder.

I slutet av sommaren 2009, för att sammanfatta detta som finns att läsa i min bok, gick pappa ut och hittade inte hem. Han blev flyttad till ett boende på orten där jag bor 27 september 2009.

Jag ska börja från gårdagens datum att berätta i nästa inlägg! Nu har ni storyn till min blogg och varför jag skriver den! Kram på er alla som ev läser den! Annika