Idag var det dags att åka och ha ett samtal med en av prästerna i församlingen där jag bor. Jag var lite nervös, jag känner till henne från ett annat sammanhang sen innan och hoppades att det inte skulle lixom "sätta käppar" i hjulen och färga vårt samtal. Det gjorde det inte.

Det är alltid svårt att börja ett samtal med någon man inte pratat med innan och en "terapeut" eller i det här fallet präst. Att veta var man ska börja, det är ju lixom, jag menar, jag vet varför jag är där men var ska jag börja? Pratför som jag är, så löste det sig, och 1 timme gick fort. Jag beskrev min situation, hur det är och har varit. Jag berättade om min sjukskrivning och ordet utmattning. När samtalet närmade sig sitt slut sa hon; Du behöver vila, så gå hem och vila. Allt annat kan vänta! Vill du komma tillbaka? frågade hon och jag tackade ja. Det finns saker jag behöver få ur mig och jag vill inte berätta allt för någon i min närhet, kan inte det heller liksom. Om en vecka ska jag tillbaka. Det kändes bra och jag kan få hjälp att reda ut mitt mående och situation. Nu är jag supertrött.

I eftermiddag ska jag åka in till stan på ett möte, sen ta med min yngsta och handla lite nödvändigheter en tonåring behöver ha. Ut till köpcentret kl 16 på en torsdag, rena drömmen det. På lördag åker vi 20 mil bort och firar min svåger som fyllt 60 år och vi ska bo på hotell. Imorgon blir projektet att baka hallongrottor systern frågade jag om jag kunde baka. Så det ska jag i alla fall göra, blir nog kolakakor också.

Jag sitter här och blundar. Helt supertrött. Ska samla ihop mig och sen åka till stan för möte.

Ha det!

När ungarna tagit sina fordon och kört till bussen gick jag och vovven på promenad. När vi kom fram till korsningen och jag gick in mot skogsvägen hade jag en sur hund som straffade mig en lång bit. Han ville gå rakt. Dessutom är han morgontrött, promenad tar man typ 10, tycker han då. Jag vill ta det direkt, långpromenaden. Han gav upp till slut.

Jag försöker komma på, hur jag egentligen mår. Vad har gjort mig så sliten och trött. Jag vet egentligen exakt, men att formulera i ord, det är en annan sak.

Under promenaden, fastnade ett ord; ?tom?, jag känner mig tom. Men även besviken, otillräcklig, oduglig, trött. Jag får inget gjort, det var åratal sedan huset var välstädat. Annat har gått före. Städningen är kvar, den går ingenstans .

Hunden är hemma idag. Skönt med sällskap. Men alla andra är inte hemma. Jag vill inte vara själv. Egentligen kanske jag är ensam inuti. Tankar; varför finns jag? Jag vill inte mer. Självmord är inte ett alternativ, skulle aldrig utsätta min familj för det. Så egoistisk tänker jag inte vara.

Jag vill ingenting. Ingenting. Ingen energi. Det får ta den tid det tar. Jag väljer att ignorera min chef ett tag. Ingen mår bra av att bara gå hemma, var hans budskap till mig. Nej, så kan det givetvis vara. Det är inte min plan heller. Jag tycker om mitt jobb, egentligen. Planen är att komma tillbaka. Vad vet han? Vilken erfarenhet har han av utmattning? Som det känns, ingen. Men det kan jag inte veta, och jag kommer säkert inte få veta heller.

Till prästen och få samtal imorgon bitti. Det är gratis , men jag swishar ofta en peng för att visa tacksamhet. Det blir bra.

Jag måste acceptera ett ord med stor innebörd; kontrollförlust. Jag avslutar för nu, med en bild av min fyrbenta kompis.

Maken åkte på jobbresa och kommer hem torsdag. Tonåringarna tog hunden med sig i den yngstas A-traktor och lämnade honom hos dagmatte. Vi gick morgonpromenaden först, jag och hunden. Skönt ute idag. Jag gillar hösten, för nu är det i stort sett höst. Hemma själv. Jag vill inte vara hemma själv. Jag är rädd för mina tankar.

Att inte vilja, orken är slut, undrar - vad lever jag för? Inga destruktiva tankar och jag kommer inte göra något dumt.

Summan av mitt liv är både lyckligt och olyckligt. I 14-15 års åldern mådde jag dåligt. Trodde det var tonåren, ofta pendlar känslorna upp och ner, det är vanligt. När jag var runt 21-22 år fick jag min första antidepressiva. Jag blev bättre, men något år senare var det dags igen. När jag fick barnen, gick jag båda gångerna in i depressiva perioder. Ha diabetes och vara gravid är både roligt och jobbigt, i alla fall för mig. När jag tänker tillbaka på småbarnsåren, känner jag skuld över tålamod som inte räckte. Jag tvingar mig själv att tänka, självklart kände jag lycka och glädje också.

2009, gick min pappa in i ett fast missbruk. Där blev han kvar och vi tappade totalt kontakten. Det gjorde för ont, jag orkade inte. På försommaren hittades han i stort sett död, det var början på mitt föräldraskap till min alkoholdementa pappa.

2015 fick jag medicin för att hantera min kroniska depression, och livet blev helt plötsligt annorlunda. På midsommardagen gick min pappa bort, endast 73 år gammal. Samma sommar fick jag min första fasta anställning.

2020 blev barnen sjuka och idag är den ena frisk medan den andra fortfarande är dålig, med allt vad det innebär. I torsdags sa min läkare, som jag redan skrivit, du är utmattad, du ska orka, du ska orka vara mamma. Och fru och mig själv. Kanske jag orkar städa lite oftare. 

Här sitter jag nu, och försöker reda ut om jag är det. När familjen åkt och jag blir ensam kommer tårar och önskan att kunna gå till jobbet. Nya jobb, som jag ju paniksökt, kommer inte hjälpa mig. Jag tycker om mitt jobb, jag har insett att jag vill tillbaka. Men när? Upp till 8 veckor har jag att bli bättre. Jag kommer inte gå tillbaka på heltid, det förstår jag att det inte kommer gå. Min chef sa igår, det är inte bra att bara vara hemma. Hur kan han säga det? Vad vet han? Såklart han inte vill att jag ska vara hemma, det blir problem. Hur ska han hitta en vikarie? Nu har det kommit in en tjej som jag tror ska funka istället för mig. Jag hoppas de haffar henne ett tag, då löser det sig ändå.

Jag har loggat ut från teams idag, igår hade jag det igång för att lättare konversera med min chef. Nu har han och jag pratat och jag har loggat ut. Jag kommer ändå fråga min närmsta kollega på fritids om vikariefrångan löser sig. Så slipper jag tänka på det.

En kollega som nu är en vikarie innan han drar till Australien skrev precis, Tråkigt att vara på avdelningen utan dig, hoppas det går bra med dig. Det värmde, att veta att man är saknad.

Nu kommer tårar, jag ska låta dem komma.

När jag nyss frågade min bästa vän om hon förstått att jag närmade mig väggen, sa hon ja. Anthony försökt säga det på olika sätt, och även när jag började paniksöka andra jobb. Frågade när hon började se och påpeka, sa hon - i början av året, kanske. Det är längesen. Min syster sa, densomär vid väggen får reda på det sist. Så rätt.

Vad ska jag göra med tiden varje dag? Städningen, som är så eftersatt, fulla tvättkorgar och annat hushållssaker. Kanske jag får lust att baka, brodera, har ropat in billiga på tradera. Långpromenad med hunden. Hälsa på mamma. Bara glo. Men jag känner mig onyttig, jag är ju pigg och glad. Men när jag tänker på jobbet kommer tårarna idag. Jag trivs ju på mitt jobb, trots allt. När orkar jag tillbaka?

Chefen var mindre nöjd när jag pratade med honom. - Det var ju skit detta, för dig alltså. Undrar om han även tänkte på sig själ och verksamheten. Ingen vilja en utbränd medarbetare.

Leva som vanligt. Upp på morgonen, väcka ungdomar, dricka kaffe och när alla åkt, ta en långpromenad med vovve de dagar han är hemma, blir dagmatte ibland.

Förhoppningsvis samtal med prästen. Men framför allt, vila, bara glo. Hur gör man det?

Till slut, gav jag upp. Det är ohållbart nu, mitt mående, och jag måste verkligen ta tag i det och en gång för alla komma någonstans.

Sist var jag hemma 2 månader 100%, 6 veckor med 50% och 3 veckor 75% sen semester och sen hela hösten 75%. Jag fick nytt jobb efter nyår och fick tjänstledigt 6 månader. Den arbetsplatsen jag hoppades så på blev det kaos och jag valde att gå tillbaka till min hemkommun. Jag fic jobb på en annan skola (är fritidspedagog men jag har nog nämnt det i tidigare inlägg) och hoppades så att det skulle bli bättre. Jag hade gått tillbaka på heltid och kände att jag klarade av det.

På nya skolan började det så bra. Jag skulle tillhöra en förskoleklass och samarbeta med 2 förskollärare. Under höästen blev belastningen hög både på fritids och i skolsamverkan. Hemma fanns en familjesituation som krävde sitt. 2 gånger kallad till chefen gällande arbetet i klassen och sen min hemsituation. Frånvaron var för hög ansåg han och att i längden skulle det inte fungera.

Jag blev mer och mer trött och ledsen. Orkade inget hemma och måendet blev sämra. Redan då borde jag ha larmat men man kör på. Inför hösten skulle jag byta arbetsuppgifter. Semestern kom och oron inför hösten, fanns i huvudet hela tiden, vilan räckte inte till.

För några veckor sedan bad jag om en tid till psykiatrin för ett möte. Det blev en konstaterad utmattning och jag valde att sjuksriva mig på deras uppmaning. 6-8 veckor. Så här sitter jag nu. Vad ska jag göra? Vad händer nu med jobbet. Jag vet att företagshälsovården kommer kopplas in och så även HR. HR har jag ingen bra erfarenhet av. Jag kommer kräva att den personen inte ska vara min kontaktperson.

Jag vill inte erkänna att jag inte orkar men jag vet att det är så. Lämna kollegor i sticket så att säga, men det borde jag inte göra. Det är svårt att få vikarier, och det gnager i mig.

Jag har skrivit till prästen i församlingen där jag bor, man kan få samtalsstöd där. Väntar nu på återkoppling från henne och en tid.

Nu kan jag ta hand om mig och min familj ett tag. Du ska orka, sa läkaren på psykiatrin, med din familj och dig själv. Hon har rätt, nu ska jag fokusera på mig själv, sen får jobbet vänta. Det finns (förhoppningsvis) kvar när jag är redo att försöka igen.

Jag var på intervju förra veckan på vårdbeoendet där jag bor. De skulle höra av sig innan veckans slut, kontakt med mina referenter först. De hörde inte av sig. Nytt jobb är inte lösningen sa min syster, hon har rätt, hon också.

Klockan 13 ca ska min son hämtas vid bussen och vi ska hämta hunden som är hos dagmatte. Många hundar att leka med har han, älskade vovven vår. Ska försöka få några timmar i veckan så han får socialt umgänge med sina kompisar.

Nu är det bara att gilla läget. Sitta och glo och inte veta vad jag ska göra på dagen, jag kommer ha svårt att få något gjort, också.

Blir nog inlägg lite oftare nu, när jag har tiden och behov av att skriva lite oftare.

Önskar er en bra dag!