Första söndagen i advent är så stämningsfull tycker jag. Det är oftast här hemma, nystädat och pyntar. Mest pyntkraft lägger jag på köket. Det är hemmets hjärta för mig på något sätt.

Idag kom mamma på adventsfika. Så mysigt. Vi planerade för mat på julafton. Min frestelse är ett måste tycker hon, maken ocg jag med. Sen såklart annat vi ska ha med, men den är viktig.

Första ljuset tändes på fikat och vi åt hembakade pepparkakor och lussebullar. Det var så mysigt.

Sen går jag inte glömma min adventskalender lucka 3 som innehöll fina stenar till att pynta naglarna med. Hur det ska gå till blir en annan fråga. Dottern får hjälpa mig. Hon har andra nagelresurser än jag har.

Till veckan åker maken bort 3 dagar. Jag vill inte vara själv. Det innebär även skjutsningar av 2 tonåringar hit och dit på både morgon och kväll. Vi brukar dela på skjutsandet, men nu går inte det. Jag behöver planera så min hjärna inte stänger av helt. Vi går dela på alla promenader jag och tonåringar, vovve får åka till dagmatte tisdag, onsdag och fredag. Han mår bra där och jag kommer inte ha en chans till ork, det är hemskt att det är så. Jag har så dåligt samvete gentemot vår älskade hund. Jag är hemma hela dagarna, vilket borde göra att jag har all tid i världen för långa promenader och aktiviteter för honom. Den som haft eller har utmattningssyndrom, förstår mig precis.

Men!!! Ni som inte haft eller har det, tänk er att ni ska gå upp för trapporna i ett höghus på 15 våningar, då hissen är trasig. Ni måste verkligen upp till dem våningen då ni har ett viktigt möte just där. Ni går upp för första andra tredje och fjärde trappan, känner inget speciellt. Beror på hur vana ni är att gå i trappor. Femte trappan börjar andning bli ansträngd, sjätte trappan känns det kanske i låren. Här går tempot ner lite, 6 trappor är ganska många ändå. I trappa sju och åtta börjar ni flåsa lite till, här tror jag att ni pausar lite på avsatsen innan trappa nio. När ni tagit er upp till tionde trappan tänker ni säkert; - Fyyy men ååå laga hissen!!! När ni sen når målet på våning 15, sjunker ni kanske ner på en stol vid målet och ber om ett glas vatten.

När man är i en utmattning, kommer de där symtomen mycket tidigare än för er som är friska. Kanske börjar andningen bli ansträngd i första trappan och i trappa två är orken i stort sett slut.

När man har en älskad 4- bent vän som behöver mer rörelse och aktivering än man orkar gör det ont i hjärtat att inte kunna tillgodose.

Därför får min vovve gå till sin dagmatte fler gånger kommande vecka, både för hans skull och min egen.

Jag är fortfarande i akutfasen i min utmattning. När vänder det undrar man? Så sjuk är jag väl inte?
Men när man är 6 personer vid ett fikabord och jag inte orkar fokusera på vad de säger för det är olika höga ljud, man pratar flera stycken samtidigt då inser jag att; hur i hela friden ska jag kunna gå till mitt jobb när denna situation gör mig så sliten. Det går ju inte!

Det är juletid på jobbet också. Då jag arbetar på fritids som fritidspedagog är ju julpyssel en central del i verksamheten. I år missar jag det och jag känner mig lite sorgsen. Alla glada miner och skratt från kollegor i personalrummet är speciellt de där dagarna innan julen kommer. Jag saknar livet, min dagliga rutin av att vara ?normal?, att fylla en plats och göra mina arbetsuppgifter som man ska göra. Men, det går inte nu, inte denna julen. Kanske nästa.

Önskar er en skön avslutning på första advent!