Maken åkte på jobbresa och kommer hem torsdag. Tonåringarna tog hunden med sig i den yngstas A-traktor och lämnade honom hos dagmatte. Vi gick morgonpromenaden först, jag och hunden. Skönt ute idag. Jag gillar hösten, för nu är det i stort sett höst. Hemma själv. Jag vill inte vara hemma själv. Jag är rädd för mina tankar.

Att inte vilja, orken är slut, undrar - vad lever jag för? Inga destruktiva tankar och jag kommer inte göra något dumt.

Summan av mitt liv är både lyckligt och olyckligt. I 14-15 års åldern mådde jag dåligt. Trodde det var tonåren, ofta pendlar känslorna upp och ner, det är vanligt. När jag var runt 21-22 år fick jag min första antidepressiva. Jag blev bättre, men något år senare var det dags igen. När jag fick barnen, gick jag båda gångerna in i depressiva perioder. Ha diabetes och vara gravid är både roligt och jobbigt, i alla fall för mig. När jag tänker tillbaka på småbarnsåren, känner jag skuld över tålamod som inte räckte. Jag tvingar mig själv att tänka, självklart kände jag lycka och glädje också.

2009, gick min pappa in i ett fast missbruk. Där blev han kvar och vi tappade totalt kontakten. Det gjorde för ont, jag orkade inte. På försommaren hittades han i stort sett död, det var början på mitt föräldraskap till min alkoholdementa pappa.

2015 fick jag medicin för att hantera min kroniska depression, och livet blev helt plötsligt annorlunda. På midsommardagen gick min pappa bort, endast 73 år gammal. Samma sommar fick jag min första fasta anställning.

2020 blev barnen sjuka och idag är den ena frisk medan den andra fortfarande är dålig, med allt vad det innebär. I torsdags sa min läkare, som jag redan skrivit, du är utmattad, du ska orka, du ska orka vara mamma. Och fru och mig själv. Kanske jag orkar städa lite oftare. 

Här sitter jag nu, och försöker reda ut om jag är det. När familjen åkt och jag blir ensam kommer tårar och önskan att kunna gå till jobbet. Nya jobb, som jag ju paniksökt, kommer inte hjälpa mig. Jag tycker om mitt jobb, jag har insett att jag vill tillbaka. Men när? Upp till 8 veckor har jag att bli bättre. Jag kommer inte gå tillbaka på heltid, det förstår jag att det inte kommer gå. Min chef sa igår, det är inte bra att bara vara hemma. Hur kan han säga det? Vad vet han? Såklart han inte vill att jag ska vara hemma, det blir problem. Hur ska han hitta en vikarie? Nu har det kommit in en tjej som jag tror ska funka istället för mig. Jag hoppas de haffar henne ett tag, då löser det sig ändå.

Jag har loggat ut från teams idag, igår hade jag det igång för att lättare konversera med min chef. Nu har han och jag pratat och jag har loggat ut. Jag kommer ändå fråga min närmsta kollega på fritids om vikariefrångan löser sig. Så slipper jag tänka på det.

En kollega som nu är en vikarie innan han drar till Australien skrev precis, Tråkigt att vara på avdelningen utan dig, hoppas det går bra med dig. Det värmde, att veta att man är saknad.

Nu kommer tårar, jag ska låta dem komma.