När ungarna tagit sina fordon och kört till bussen gick jag och vovven på promenad. När vi kom fram till korsningen och jag gick in mot skogsvägen hade jag en sur hund som straffade mig en lång bit. Han ville gå rakt. Dessutom är han morgontrött, promenad tar man typ 10, tycker han då. Jag vill ta det direkt, långpromenaden. Han gav upp till slut.

Jag försöker komma på, hur jag egentligen mår. Vad har gjort mig så sliten och trött. Jag vet egentligen exakt, men att formulera i ord, det är en annan sak.

Under promenaden, fastnade ett ord; ?tom?, jag känner mig tom. Men även besviken, otillräcklig, oduglig, trött. Jag får inget gjort, det var åratal sedan huset var välstädat. Annat har gått före. Städningen är kvar, den går ingenstans .

Hunden är hemma idag. Skönt med sällskap. Men alla andra är inte hemma. Jag vill inte vara själv. Egentligen kanske jag är ensam inuti. Tankar; varför finns jag? Jag vill inte mer. Självmord är inte ett alternativ, skulle aldrig utsätta min familj för det. Så egoistisk tänker jag inte vara.

Jag vill ingenting. Ingenting. Ingen energi. Det får ta den tid det tar. Jag väljer att ignorera min chef ett tag. Ingen mår bra av att bara gå hemma, var hans budskap till mig. Nej, så kan det givetvis vara. Det är inte min plan heller. Jag tycker om mitt jobb, egentligen. Planen är att komma tillbaka. Vad vet han? Vilken erfarenhet har han av utmattning? Som det känns, ingen. Men det kan jag inte veta, och jag kommer säkert inte få veta heller.

Till prästen och få samtal imorgon bitti. Det är gratis , men jag swishar ofta en peng för att visa tacksamhet. Det blir bra.

Jag måste acceptera ett ord med stor innebörd; kontrollförlust. Jag avslutar för nu, med en bild av min fyrbenta kompis.