Idag var det dags att åka och ha ett samtal med en av prästerna i församlingen där jag bor. Jag var lite nervös, jag känner till henne från ett annat sammanhang sen innan och hoppades att det inte skulle lixom "sätta käppar" i hjulen och färga vårt samtal. Det gjorde det inte.

Det är alltid svårt att börja ett samtal med någon man inte pratat med innan och en "terapeut" eller i det här fallet präst. Att veta var man ska börja, det är ju lixom, jag menar, jag vet varför jag är där men var ska jag börja? Pratför som jag är, så löste det sig, och 1 timme gick fort. Jag beskrev min situation, hur det är och har varit. Jag berättade om min sjukskrivning och ordet utmattning. När samtalet närmade sig sitt slut sa hon; Du behöver vila, så gå hem och vila. Allt annat kan vänta! Vill du komma tillbaka? frågade hon och jag tackade ja. Det finns saker jag behöver få ur mig och jag vill inte berätta allt för någon i min närhet, kan inte det heller liksom. Om en vecka ska jag tillbaka. Det kändes bra och jag kan få hjälp att reda ut mitt mående och situation. Nu är jag supertrött.

I eftermiddag ska jag åka in till stan på ett möte, sen ta med min yngsta och handla lite nödvändigheter en tonåring behöver ha. Ut till köpcentret kl 16 på en torsdag, rena drömmen det. På lördag åker vi 20 mil bort och firar min svåger som fyllt 60 år och vi ska bo på hotell. Imorgon blir projektet att baka hallongrottor systern frågade jag om jag kunde baka. Så det ska jag i alla fall göra, blir nog kolakakor också.

Jag sitter här och blundar. Helt supertrött. Ska samla ihop mig och sen åka till stan för möte.

Ha det!