Jajamän.. nervös var jag faktiskt när jag åkte dit. Prästen och diakonen drog vitsar för dem som redan kommit. Jag kände mig som lite av en outsider, åldern på besökarna var av den äldre skalan. Jag stod vid dörren och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Till slut sa diakonen, ta dig mat och sätt dig så kommer hon snart (min präst alltså.) Då satte sig vår andra präst vid samma bord, och en annan präst i den församling som samarbetar med svenska kyrkan, Equmeniakyrkan. Det blev en trevlig timme med mat, kaffe och samtal. Jag är glad att jag faktiskt åkte dit.

När jag hämtat vovven och vi kom hem bäddade jag ner oss i sängen och såå skönt det var. Ändå har jag inte varit så trött som jag trodde, kommer säkert imorgon. Har lyssnat på kroppen och vilat både igår, och före och efter igår.

Igår skrev kollegan att de skulle gratulera en annan kollega som fyllde jämt för någon vecka sedan. Vi skrev en stund, och hon berättade att mitt namn står på tavlan under ?Vi saknar?, där namn på barnen i klassen men även när personalen är borta. De frågar efter mig och när jag kommer tillbaka. - Lova att du hälsar att jag saknar dem, sa jag. Hon lovade. Idag när jag gjorde mig klar för att åka till sopplunch kommer ett videomrddelande från kollegan. En liten film, där barnen säger; Hej Annika, vi saknar dig! De vinkade också. Då kom tårarna. Jag saknar dem, jag har inte känt det hittills. Det gjorde gott i hjärtat.

Men? den dagen jag ska dit, känns avlägsen. Det är där jag kommer arbetsprova 10 timmar i veckan, jag ska försöka komma tillbaka, men har inte bråttom.

Nu är det snart dags att sova! Sköt om dig, du som eventuellt läser mina inlägg.